THIS MODERN LOVE

11:45 jag fördriver tiden med att göra just ingenting. klockan ett ska jag möta viktoria, lisen och heléna för att köpa tågbiljetter till arlanda cuz we're going praha! sen ska jag hem för att beställa roskildebiljetter och efter det är det balträning resten av dagen/kvällen. i natt sov jag sjukt oroligt och drömde helskumma grejer. jag verkar anamma helénas skumma drömvanor! i drömmen befann jag mig på en fest som hölls i en lada eller möjligtvis en loge. augusts familj var där och min egen familj också, även heléna var på plats. efter att ha dansat och druckit massvis med öl utbrister augusts föräldrar "du är så jävla ful cecilia! du skulle inte ens kunna få en kille i slaka!" jag blir förvånad och ser frågande på august som viskar att det är ett internt skämt. att man inte skulle kunna få sig en man från slaka innebar att man är så ful att deras kukar slaknar så fort de ser en. jag fattar ingenting och blir lite nervös. som för att lätta upp stämningen säger heléna "jaha, jag har ju tagit körkort. ska vi ta oss en tur?" jag är på, hela min familj är på, samt martins flickvän linda. sagt och gjort, vi tränger ihop oss i bilen och kör iväg. snart åker vi över en bro och heléna får köra sicksack över bron eftersom det är fullt av byggnadsmaskiner och stora hål över hela sträckan. snart kör hon ner i ett stort hål och vi färdas i luften hur länge som helst. bilen kraschar, alla klarar sig men linda hamnar i koma och alla tar på sig skulden. på vägen hem från sjukhuset försöker någon ta sig in i bilen fast vi sitter inuti den allihopa. sjukt konstigt. på hemvägen ser vi en bekant till familjen som står helt naken endast iklädd en hatt mitt på motorvägen. han vinkar glatt och vi vinkar tillbaka. ingen kommenterar hans icke existerande klädsel. drömmen liksom innehåller alla mina rädslor. ångest för körkortet, rädslan att inte vara august värdig på ett eller annat sätt, att någon av mina närstående ska dö eller att någon i min familj ska drabbas av en katastrof. samtidigt innehöll den något av det viktigaste i mitt liv, nämligen mina kompischar. fint va.

idag ska jag också förbi kulturskolan som det så fint heter nu för tiden för att prata med skolans rektor om min lärares beteende och uppförande under min sista lektion på kulturskolan efter nio års pianospel. hur kan hon summera den tiden som bortkastad för att jag var tveksam till att delta i ETT pianouppspel när jag har varit med på tusentals? dessutom förstår jag inte hur hon kan vara så upprörd över att jag spelar två instrument, hur många gör inte det liksom. gosh, jag måste lägga det bakom mig men först ska jag se till att det aldrig upprepas och att den händelsen inte bara passerar förbi.